Janne Lundgren minns en utskällning...
Janne Lundgren är pensionerad polis och medlem i Enebybergs Gårds Förening. Apropå Enebybergs hundraåriga skolhus berättar han:
Om man gick in vaktmästarbostadens ingång kunde man ta sig upp på vinden. Vinden sträckte sig mellan de två skolhusflyglarna. Man kunde komma ner via en trappa genom en garderob och så kom man ner vid klassrummen och ut.
Så gjorde Janne och två kamrater för att knycka äpplen på vaktmästarns vind. När de kom ner råkade överläraren magister Rungner, magister Samuelsson och en lärare till stå där. Det blev en rejäl utskällning och var sin örfil. Janne stod som nr tre så han fick lida längst. Men det hade vi ju förtjänat säger han nu cirka 55 år senare.
...och Sune Karlsson minns en avbruten klädkrok
Sune Karlsson är född 1941, uppvuxen i Enebyber och känd bland annat från nyårsrevyer på Danderydsgården och Folkets Hus. Han är i dag pensionerad kyrkoherde i Norrköping och minns också att relationen mellan lärare och elever inte alltid var densamma som vi är vana med idag. Sune berättar:
När vi kom upp i 3:e klass fick vi Elsa Carleson som fröken. Bosse Lindqvist och jag gick varje morgon ned till Enebybergs hpl och tog emot henne vid tåget. Vi turades om att bära hennes portfölj. Det var två 3-or. Parallellklassen hade Ruben Rungner. Av honom har jag en gång fått en örfil. Det gick till så. Jag tror det var Frank som var tillsammans med mig i korridoren. Han tog tag och hängde med armen i en klädkrok. Den gick av. Höll de inte för sånt!? Jag måste testa. Min gick också av. (Egentligen var det kanske inte bara för att testa, utan en slags lojalitetshandling...)
Då kom Rungner. Han såg det. Så kom örfilen. Hur kommer det sig att vi bröt av varsin klädkrok? undrade han. När jag gav min förklaring, så såg jag att han hade så svårt att hålla sig för skratt. Pappa fick sedan åka till Näsby järnhandel och köpa nya klädkrokar.
När vi skulle börja 4:an, så fick vi ett brev på sommarlovet, att klassen skulle slås ihop med parallellklassen. Men vi var några som inte fick plats utan skulle börja i Kyrkskolan i Danderyd. Den första dagen som jag skulle åka till skolan hade jag ingen bussbiljett. Mamma tyckte inte att vi skulle behöva betala för resan. "Ta med brevet och visa upp det på bussen!". När biljetten skulle lösas så sa jag att jag inte hade några pengar. Jag gav brevet från skolan till den kvinnliga busskonduktören, som läste igenom det. Sedan tog hon biljett tången och klippte ett hål i papperet och lämnade tillbaks det till mig.
Att börja i ny skola blev ett av mitt livs kriser. Jag hade haft en trygg plats i klassen i Enebyberg. Vi som bussades till Danderyd delades upp på olika klasser. I min klass var de inte särskilt snälla mot en enebybergare. T ex när de andra barnen blev bjudna på födelsedagskalas, så var det sällan som vi kom med.
