Skolminnen från 50-talet

​

Här berättar Siv Hermansson, född Allstrand, om sin skoltid på 1950-talet.

​

1951 började jag skolan och fick då en mycket kort skolväg eftersom första klass höll till i Folkets Hus, granne till oss. Lärarinnan hette Inga Svensson, hon var mycket ung och snäll och vi var hennes allra första klass. Ganska snart märktes det att jag redan kunde läsa och skriva så jag skickades iväg till andra klass i den ”stora” skolan på Skolvägen. Den klassen hade fröken Wahlgren och jag tyckte hon var jättegammal redan då.

​

Barnen var förstås större än jag och jag kände ingen av dem förut så det var inte roligt i början. De höll på och tragglade med att stava av ord för att lära sig läsa, jag tyckte det var konstigt. Det var ju lättare att bara läsa på. Så småningom skulle barnen turas om att läsa högt och det blev förskräckligt långtråkigt. ”Nils Holgerssons underbara resa” tog snart slut för mig då jag tjuvläste i förväg i stället för att vänta på kamraterna. När det var min tur hade jag tappat bort var vi var och då såg fröken mer sträng ut än vanligt.

​

Jag minns förresten aldrig att hon log, det gjorde lärarna sällan på 50-talet. Ett av undantagen var Magister Samuelsson, han hade både humor och vänlighet. Jag var liten och barnslig och tyckte om att klättra i trän vilket var förbjudet på skolgården. Men plötsligt satt jag uppflugen i ett träd när magistrarna Rungner och Samuelsson kom spatserandes förbi. Magister Samuelsson sa med en humoristisk ton: ”Vad är det för en liten apa som sitter där uppe?” Den blev inga bannor för den lilla apan som tur var.

​

Vi tyckte om att busa för vaktmästaren och sprang runt på baksidan av skolhuset där han bodde med sin familj, det fick man inte heller göra. Ett annat tilltag som jag skäms mycket för idag är att jag åkte kana i Björkbacken på fiollådan! Det var kanske därför det gnisslade så mycket när jag spelade fiol. Det var inte roligt att spela och jag bad mamma flera gånger att ringa till spelfröken och säga att jag ville sluta. Jag stod och lyssnade och hörde hur hon sa: ”Jaså, tycker fröken Svensson det? Bara terminen ut då?” Men det blev roligare och roligare så jag kom att spela i många år. Särskilt roligt blev det i skolorkestern – speciellt när vi fick vara med i en film , ”Flicka med melodi”. Tyvärr ville man ej ha med ljudet från vår orkester i filmen, jag undrar varför?

​

Det jag tyckte mest om i skolan var Roliga Timmen och att spela brännboll. Bäst var det när nån träffade bollen så den försvann långt ner i Björkbacken. Det var också kul att spela pjäsen ”Årsexamen i Ruskaby Skola”, minns inte att nån lärare höll i det utan vi spelade nog själva.

​

När vi kom i femte klass fick vi alla möjliga och omöjliga vikarier tills vi en vacker dag fick den legendariske Alf Spångberg. Att berätta allt om honom tar för stor plats här men det var en mycket ovanlig och fantastisk lärare. Tusenkonstnär, raggarledare, präst, läkare, hälsoprofet – och för oss en oförglömlig förebild och vän. När vi hade gått ut sjätte klass följde han med oss in i Mörby Läroverk och blev vår klassföreståndare de följande två åren i realskolan.

​

Därmed tog nya intryck vid: Mörby Läroverk var en nybyggd och modern skola – ”Studentfabriken” kallades den först. Inte alls så charmig som vår gamla skola i Enebyberg där jag är glad att ha fått tillbringa 5 skolår på både ont och gott!

​

Siv Hermansson, född Allstrand

​

​