Anita Andersson minns småskolläraren Inga-Lisa Ekman

​

Fröken Ekman var min första småskollärare som jag dock bara hade i 14 dagar hösten 1947. Eftersom jag redan kunde läsa och skriva fick jag börja i klassrummet bredvid i klass 2 hos Lisa Wahlgren.

​

2007 firade Enebyberg 100 år som villasamhälle. I mars gjorde jag en intervju med Inga-Lisa. Vi var också båda i Enebyskolan och besökte klass 2C. Både elever och lärare var mycket intresserade. Vi hade en lektion om gamla tider och jubileet. Sedan hade eleverna fritt arbete med läsning, skrivning och räkning och Inga-Lisa Ekman gick runt och var fröken.

​

Eleverna gjorde en utställning. När den visades på Enebybergs Gård hade en del av 2Cs bidrag av misstag inte kommit med. Med fanns dock bidraget från den elev som intervjuat sin morfar om skolan. Efter intervjun hade Morfar avlidit hastigt på en utlandsresa. Inga-Lisa hade haft honom som elev. Vi var tillbaka i klassen för att Inga-Lisa skulle få se alla utställningsbidragen. Då hade hon på sig den brosch som Morfar gjorde när han var färdig silversmed och gamla elever hade gett Inga-Lisa (när hon slutade som lärare tror jag det var). Inga-Lisa dog i oktober 2009.

​

Inga-Lisa föddes den 8 februari 1913. När hon utexaminerades var det överskott på småskollärare och man kunde inte räkna med att få fast tjänst. Hon hade kortvikariat de första två åren först på Lidingö, där hon bodde, och så i Bålsta med elever från åk 3 -6 i samma klass. Hon är liten till växten så pojkarna i sexan var större än hon och bönderna i skolrådet sa när hon presenterades där av kyrkoherden ”det var en liten lärarinna”. När hon hade börjat i Bålsta ringde man från Enebyberg och erbjöd henne vikariat och hon var ledsen att behöva tacka nej.

​

Hon sökte ett helterminsvikariat i Enebyberg och kunde börja där på hösten 1934. Det förlängdes med ytterligare en termin med samma klass. Sedan sa lärarinnan som hade den aktuella tjänsten upp sig (hade gift sig) och då måste tjänsten annonseras ut. Regeln var att bara de som varit längre i tjänst och blivit arbetslösa kunde söka vid första utannonseringen. Bara två sökte och då kunde man annonsera ut tjänsten igen, varpå det var fritt fram att söka även för nyexaminerade så hon sökte och fick tjänsten.

​

Inga-Lisa hyrde rum med inackordering i maten i många år på litet olika håll. Hjortsberg på Furuvägen dvs. nuvarande södra delen av Västerängsvägen, Brobergs på Ringvägen och Murmans övervåning på Torgvägen. Hon ville ha en egen lägenhet i Enebyberg men det enda som fanns var en tråkig lägenhet i lärarhuset. Hon anmälde sig 1954 till lägenhet i det nybyggda området Hammarbacken i Danderyd och sökte förflyttning till Baldersskolan som blev klar till hösten 1954.

​

Sista året i Enebyberg hade Inga-Lisa sin klass i Folkets Hus. Man fick inte skolbänkar utan satt runt de rangliga ”röda-kors-borden” och det var precis plats för varje elev när de satt med skriv- eller räkneböckerna uppslagna.

​

När hon började i Enebyberg var Olle Wiklund överlärare och Ruben Rungner tillsynslärare. Gylje är en lärare som flera talat om och han fanns där men läste snart vidare på högskolan.

​

Hon minns Enebybergs Gård och alla djuren som fanns där. Man gjorde en del studiebesök bl.a. för att se hur fåren klipptes. Hon bodde en tid nära brandstationen och berättar också om en brandövning.

​

Alla elever och lärare gick ut på rast och det var då man hade tid att tala med kollegerna. En av lärarna hade ansvar som rastvakt en vecka i taget på rotation. Kafferast var i samband med lunchrasten. Man gick förstås i skolan även på lördagar. Barnen lekte mycket ute på rasterna, Särskilt i björkbacken där det nu byggts paviljonger. Där åkte man skidor, kälke och kana på vintern.

​

Provinsialläkarmottagningen låg i skolan under några år och flyttades sedan till Stocksund. När det var rast kunde inte doktorn undersöka patienter eftersom han inte kunde lyssna i stetoskopet. Han kom då in på lärarrummet på lunchrasten och fikade. Före kriget var det en difteriepidemi och alla barn skulle vaccineras. Medicinalstyrelsens anvisningar var att det vaccin som blev över skulle slängas och lärarna skulle inte vaccineras vilket dr Castenfors tyckte var befängt och frågade lärarna om de inte också ville vaccineras. Det tog de tacksamt emot. På Skolvägen mitt emot skolan var det en flerbarnsmamma, Hammarstrand, som dog i difteri.

​

Under kriget startade man bespisning med skollunch. Det var första tiden soppa och smörgås. Man hade ett bad i källaren – eleverna fick tvätta sig i badhoar och skrubba varandra. Det gjordes om till matsal men var inte tillräckligt utan man använde också pojkarnas slöjdsal genom att vid lunchtid lägga bordsskivor på hyvelbänkarna. Inga-Lisa funderade över var man lagade maten och tror att det var så att det fanns någon spis i slöjdsalen som man hade första tiden.

​

Under kriget inrymdes landstormen i gymnastiksalen och småskoledelen av skolan och då fick man läsa i skift på grund av lokalbrist.

​

Hon minns torrdassen men kommer inte ihåg när det blev vattentoaletter. Vattentoaletterna låg nere vid gymnastiksalen. Hon säger att jo eleverna gick nog dit när de var ute på rast och behövde gå på toaletten.

Det kom en ny förordning att småskollärare skulle ha lika många timmar som folkskollärare 30 i stället för 24 eller 26/28 och då fick Inga-Lisa ha fyllnadstimmar med andra klasser. Bl.a. syslöjd med flickor från sjätte klass i Kyrkskolan. Deras lärare hade skrämt dem med att norr om Danderydsberg skulle de aldrig åka för där vara bara bus och elände.

​

Andra historier handlade om besök av skolinspektören, när en bil körde ner – under lektionstid lyckligtvis – på skolgården och bland äppelträden i trädgården. Man har aldrig under Inga-Lisas tid använt trädgården som skolträdgård utan den odlades privat av vaktmästaren som bodde i skolhuset. Beträffande den vaktmästare som jag minns – Hans Linder – berättade Inga-Lisa om när det var stopp i skorstenen på grund av att kajorna byggt bo där.

​

Hon berättade också om kända elever – pojkarna Grundberg, Lennart som nu bor på Sikreno och Torsten – mamma Jurdahl född Grundberg. Gurkan Hans Björkmans lillebror när hon tog emot hans son i Baldersskolan. Sven Burström (med anledning av att jag visade henne boken där Sven nämner hur hon luggade honom och en pojke till samtidigt), Tomas Winge.

​

I Enebyberg var hon bl.a. aktiv i syföreningen som samlade till en egen kyrka i Enebyberg – det som sedan blev Mariakyrkan och nu är nedlagd. Hon tyckte mycket om prästfrun Britt Lindhagen och prästen Lars Lindhagen och hade båda barnen i skolan, Barbro och Ove.

​

Hon var som pensionär ofta med på de nordiska lärarpensionärsträffarna och blev genom Lärarförbundet föreslagen till en TV-film om skolan. En snutt har visats på TV, när hon går över skolgården in i skolan. De hade lovat henne en kopia på filmen men trots flera påtryckningar fick hon den aldrig.

​

Anita Andersson

​