Eva Tordai berättar om syslöjden

​

Eva Tordai, född Tiberg 1941, är uppvuxen i Enebyberg och har minnen från slöjden i skolan. Hon har skrivit ner dessa för Nordiska Museet men delar också med sig dem till Enebybergs Gårds Förening.

​

När jag tänker efter, minns jag ganska många alster från min egen tid i slöjden. Rätt mycket tid tycks ha avsatts för denna undervisning. Först av allt kommer jag ihåg en vit duk med mycket enkla broderier på något som liknade skurduk, men tunnare. Vuxna sjåpade sig och sade att det var sååå fint, men man genomskådade dem ju och såg prestationen för vad den var – ett nybörjaralster.

​

Sedan fick man försöka sig på ”riktiga” saker. En röd gymnastikpåse med små vita rutor minns jag. Den skulle broderas med ens initialer och konturerna av en hund. Undra hur mycket jag gjorde själv? Allt skulle ju sys för hand. Påsen gjorde långt senare god tjänst som fodral för en bilkudde.

​

Slöjdlektionerna skiljde sig från andra, på det sättet att småprat var tillåtet. Men ett tag hade vi en slöjdlärarinna, som var känd för sitt labila humör. På första rasten kom några flickor från klassen, där hon var klasslärare, och uppmanade oss att hålla oss lugna under eftermiddagens slöjdlektion. Fröken hade nämligen huvudvärk. Vi var rätt spända på, hur det skulle avlöpa, men huvudvärken tilltog till den grad att lektionen ställdes in. På den tiden fanns inga ”hjälpfröknar” som kunde rycka in vid behov.

​

Ett broderat förkläde minns jag från samma tid. Både mor och fröken fick ligga i, för att det skulle bli färdigt till examensdagens slöjdutställning. Utställningens huvudattraktion var annars 6:ornas babyutstyrslar: stickad mössa, bomullsskjorta med fällsömn som inte ansågs skava och stickad sparkdräkt, som i lyckade fall fått långa ben. Allt kläddes på stora babydockor och arrangerades på ett bord med försommarens blommor och blad. Stora fång hundkäx i ett höganäskrus drog kanske uppmärksamheten från en och annan tappad maska eller fel i mönsterstickningen. När jag började i sjätte klass, måtte jag ha fått en aha-upplevelse, vad gällde stickning. Jag låg i med min laxskära sparkbyxa, så mor fnissade och frågade om nedkomsten var nära förestående. Då blev jag förolämpad och numera har jag glömt hur man stickar. Men mina barn har använt den skavfria babyskjortan.

​

Det var nog ungefär vid den tiden vi fick en ”riktig” slöjdfröken – en utbildad. Men hon var ingen fröken alls utan en överstinna, som visste vad hon ville med sitt ämne och hade nya egna pedagogiska metoder. Bland annat samarbetade hon med andra ämneslärare, när respektive ämnen hade beröringspunkter. Hon rådgjorde med hemkunskapslärare angående exempelvis skolköksförkläde. Jag erbjöd Gotlands hemslöjd mitt vita hängselförkläde, bara dekorerat med mina initialer. Där tog man glatt emot det.

​

Men fröken skulle ändå inte bli nöjd, förklarade hon, förrän skolans förråd av tyger var slut, så att hon fick göra inköp efter egna idéer. Jag förstod henne. Det slafsiga nattlinne jag lyckades åstadkomma, gjorde ingen människa glad. Särskilt inte min kritiska mor. Men det rosa nattlinnet med små blommor i tyget kom ändå till användning under några år. Dock broderade jag en hjärtformad prydnadskudde på rökgrått linne. Olika typer av övningsstygn följde hjärtkonturerna. Kudden ansågs djärv – nästan avantgarde.

​

Jag kan inte minnas att vi flickor någon enda gång erbjöds att delta i den träslöjd som pojkarna hade. Däremot finns ett dunkelt minne från en syslöjdslektion för två sammanslagna klasser, där småpojkar fick delta. De skulle försöka att sy. Efter dubbeltimmen skulle man redovisa sin prestation. En pojke kunde visa att han fäst två trådar.